Jag hatar att "tänka positivt"

En bloggare jag läser har fått ett canceresked och i samband med det valt att skriva öppet om det på bloggen.
I och med att hon skrivit om sitt cancerbesked har det dykt upp en diger mängd foliehattar i hennes kommentarsfält och de provocerar mig så outsägligt.
Det är någonting som gör att folk känner ett behov av att missionera till sjuka människor.
Någon säger åt henne att bara äta raw food. Någon säger till henne att inte äta vete och gluten för det försvagar immunförsvaret. Andra säger att hon ska gå med en penna på tvären i munnen så att kroppen tror att hon ler (?!?!).
Sedan har vi, förutom det lilla axplocket av crazy ovan, alla som säger att hon MÅSTE TÄNKA POSITIVT. Hon måste måste måste tänka positivt för allt handlar om inställning. Den och dens morbror fick minsann cancer och skulle dö men klarade sig eftersom han hade en så bra inställning och kämparglöd! Det var det som gjorde att han inte dog och BEAT CANCER, denna inställning.
Förlåt mig, men kan ni gå och sälja er bullshit någon annan stans?
Jag brukar försöka hålla ett öppet sinne vad gäller andras tro på övernaturligheter. Det skadar inte mig om folk i stillhet tror på troll eller jesus eller om de tror att det hjälper dem på traven genom svårigheter att be till dessa. Gift er i kyrkan all you want, men håll gärna ert hokuspokus för er själva, så håller jag mitt privat. Häx away så länge det bara gäller dig själv.
Att tränga sig på människor som är sjuka, som inte bett om dina hokuspokus-råd, är däremot djupt obehagligt. Tänk om alla som har lust att kläcka ur sig något hjälpsamt råd till någon sjuk bara höll käften istället och funderade på följande:
Varför behöver jag desperat få säga det här? Är det här verkligen det den här människan behöver höra i sin sjukdom? Varför vågar jag inte vara stöttande på den sjuka personens villkor, varför måste jag få vara stöttande på mina egna friska villkor?
Det verkar vara svårt att se någon annans sjukdom och sorg och bara erbjuda dem den hjälp de vill ha, istället måste man desperat få pracka på dem den hjälp man själv är mest bekväm med att ge. Det provocerar mig så oerhört.
Jag har en alldeles egen pet peeve med det här jävla mantrat "tänk positivt!"
Min mamma var sjuk i mer än tio år, från att jag var 12. Jag har sedan jag var 12 varit rädd för att hon skulle dö. Jag har alltid varit övertygad om att hon skulle dö ifrån mig i förtid. De gånger jag som barn vädrade min sorg och oro inför vuxna fick jag alltid samma svar: du måste tänka positivt och vara positiv för din mammas skull. Min mamma fick också höra det till leda, att hon var tvungen att vara positiv hela tiden. Jag vet att hon provocerades oerhört av att hela tiden bli tvingad att upprätthålla en fasad av att vara så himla stark och positiv i sin sjukdom.
Min mamma var inte glad och positiv. Hon blev arg, ledsen och deprimerad av sin sjukdom. Och rädd, gissar jag.
Jag fick under hela hennes sjukdomstid intrycket att alla vuxna omkring mig behövde att jag och min mamma skulle vara glada och positiva mer för andras än vår egen skull. Jag var rädd och ledsen och jag behövde få ventilera det och bli tagen på allvar, inte bortviftad.
Hon sa så många gånger att hon inte orkade träffa folk för att det kändes som att hon var tvungen att vara glad hela tiden och att hon inte orkade det. Jag fattar fortfarande inte varför hon hade varit tvungen att ständigt vara glad när hon träffade sina nära vänner. Jag tror att hon hela tiden bävade för att få bekräftelse på att ingen orkar med någon som är rädd, ledsen och deprimerad och behöver få prata om just det.
Att klara av att vara stark i en jobbig situation kommer inte av något magiskt hokuspokus eller pennor på tvären i munnen. Det kommer av att man får den typ av stöd man behöver av människor runt omkring sig. Att det finns folk som faktiskt vågar erbjuda ett stöd där de själva inte står i centrum med beskäftiga oombedda råd. Som vågar se när man är livrädd och vågar höra vad man är rädd för så att man slipper känna sig som om man hela tiden sitter i en bubbla ingen vill bryta igenom. Kom inte hit med din äckliga sorg och rädsla och tvinga oss att se att människor lider och dör, TÄNK POSITIVT! Om någon hade sagt åt mig att ha en penna på tvären i munnen hade jag sannolikt slagit dem.
Ibland är det som gör en starkast att få lov att bli sedd trots att man är obekväm. Ibland är det okej att vara svag när saker är jobbiga. Det är okej att ibland misslyckas med att orka ge det alla andra avkräver en för att de ska vilja umgås med en och ändå få känna att folk inte överger en.
När folk skriver att deras morbrors kompis överlevde cancer för att han hade så bra "inställning" är det också ett sådant jävla hån. Vaddå, så min mamma var inte bra på att överleva? Hon var trots god läkarvård för dålig på att tro att hon skulle bli frisk och därför dog hon, för att hon inte enligt någon jävla självhjälpskultur kunde tänka bort sitt reumatiska Sjögerens Syndrom, tänka bort vätskan i ledkapslarna, tänka bort vattnet i hjärtat och lungorna och njursvikten och det låga blodtrycket och multiorgansvikten?
När folk säger sådant, att allt handlar om inställning, hånar de mig och min sorg något så oerhört. Min mamma fick mycket god vård, men det gick inte att göra mer än vad som gjordes. Allt som provades var för hennes bästa och hon kämpade hårt men i slutändan räckte det inte hela vägen för att det var fysiskt omöjligt att bota alla de problem som uppstod i hennes kropp och påverkade varandra.
Eller det kanske bara är cancer som är en så mystisk sjukdom att det är legio att kläcka ur sig en massa dumt skit om hur man kan bota den med hokuspokus?
Varsågod för info: det kan man inte.