De gör det, som sagt var, inte direkt lätt och praktiskt för en när man vill sluta vara gravid, som jag valde att uttrycka mig istället för att säga "göra abort".
Inser ni vilken språklig krumbukt det blir?
Det är till en början jobbigt att prata med ca 20 främmande människor i telefon om det, det är rent ut sagt utmattande. Man blir helt nere i skorna av det.
Sedan har vi de känslomässiga aspekterna av att vara på smällen och vilket jävla ömtåligt litet ägg man blir av det. När man är detta ömtåliga lilla ägg är det jävligt jobbigt att hela tiden stå på sig, ta reda på all fakta, tvivla på allas kompetens etc. Jag har fan bokat resor till östeuropeiska länder vars språk jag inte talar som varit smidigare att organisera. Och varje gång man stöter på patrull, och det gör man ganska ofta när den organisatoriska dinousaurien Sjukvården långsamt ska vända på sig, så blir man alldeles ledsen och får gråten i halsen och vill bara vråla "JAG ORKAR INTE!" och lägga sig på golvet och grina.
Det här med att berätta det för folk och att prata om det, det var mycket svårare än jag trodde. Det kändes så otroligt laddat, som om jag plötsligt inte hade någon hud.
Jag berättade det för 4 personer.
Det allra jobbigaste var att plötsligt sitta och veta att det fanns folk jag kanske inte skulle kunna prata med det om utan att det potentiellt kunde bli obehagligt.
Som personen som försökte skaffa barn. Hur säger man att man ska göra abort och längtar som en tok till någon som försöker gång på gång att bli gravid?
Eller till personen man vet är helt emot abort och tycker det är omänskligt?
Eller de man inte känner så väl som frågar "vad ska du göra på fredag, varför kommer inte du på festen?" och man inte känner att man helt avslappnat kan säga "jo, jag ska göra abort".
En av personerna jag berättade för svarade ingenting och berörde aldrig ämnet igen, inte ens för att fråga hur jag mådde. Jag har ingen aning om varför. Men det gjorde mig ledsen.
Så jag höll käften, på det stora hela. Jag behövde prata om det genom att få lov att vara öppen och skämta om det. Jag behövde få avdramatisera det och ventilera alla mina tankar.
Genom det här fanns det egentligen bara
en enda person jag kunde göra det med och känna mig trygg i att inte bli betraktad som ett freak och det var den personen jag valde att ha med mig på sjukhuset. Alla andra fick mig bara att känna mig som någon slags tickande bomb och som om jag var väldigt jobbig och obehaglig. Det finns ingenting som kan få folk att betrakta en som sjuk i huvudet som när man skämtar om sin egen abort, tro mig. Men det var så jag behövde få prata om det för att kunna hantera det och jag tyckte att jag hade rätt att ta mig den friheten.
Att göra aborten var inget stigma för mig. Det fanns ingen inre konflikt och jag var helt trygg i det. Däremot kände jag omedelbart från omgivningen att det fanns något störande med det. Jag ville själv få välja hur jag ville prata om det och få det valet respekterat, inte slänga mig med en massa klyschor bara för att ta hänsyn till vad andra står med för floskler beredda på tungan.
VARFÖR måste man alltid hålla sig inom ramarna för vad som är en förutbestämd reaktion på saker? En våldtagen kvinna beter sig så och så, det vet man ju, och på samma sätt kändes det som om all tyckte jag var helt omänsklig för att jag INTE var ledsen och upprörd över att behöva avsluta graviditeten (titta så skadad jag är, till och med nu har jag jävligt svårt för att skriva "göra abort" utan att huden kryllar sig). Det gjorde mig så fruktansvärt förbannad när det visade sig att det var svårt för folk att respektera det. Jag blev behandlad som om jag var superledsen över att göra abort och behövde ömkas för att jag skulle genomgå DETTA HEMSKA!
Det jag var ledsen över var att behöva vänta i en hel jävla månad. Det gjorde att jag mådde dåligt och kände mig stressad mycket längre efteråt. Det verkade vara alldeles för känslokallt för att jag skulle ha rätt att vara ledsen över det.
Först hade jag tänkt åka helt själv, men retroperspektivt kan jag bara säga: nooooo. Just don't.
För det första säger de att man "kan må lite illa". Det gör man inte. Man blir yr och spyr som en hund. Ät inga Oreos, de är det sista du vill ha i retur. För det andra, de säger att det gör "lite ont, som mensvärk". Det gör det inte. Varje gång de säger att det känns "lite som mensvärk" när det gäller någon gynekologisk åkomma så undrar jag vad fan folk har för mensvärk som referensramar? Det var jävligt obehagligt, men inte så obehagligt att jag inte skulle göra om det om jag var. Jag tycker det hade varit fair play att berätta att man spyr i början.
Ja, man får knark. Det gör underverk för smärtan, men man blir sjukt trött. Jag somnade på busshållplatsen på vägen hem. Det hade inte varit så kul om jag varit själv. Sedan låg jag på sofflocket en hel dag efteråt.
Plus att hjärnan fullständigt löpte amok.
När jag gick och väntade på att få ta det första pillret var jag stressad och ville bara BLI AV MED DET, den där envist celldelande lilla mungbönan. När jag fått det första pillret fylldes jag över ett våldsamt äckel över att "det" var dött, men kvar i mig, som en Alien. Dagen innan jag skulle avsluta det helt bara grinade och grinade och grinade jag. Varför? I have no clue. Jag ville verkligen inte ha en bebis, jag var inte ledsen över att inte bli mamma, och det fanns inget annat beslut på kartan. Det fanns liksom inget alternativ att diskutera för mig, för jag ville inget annat. Ändå bara grinade jag. Jag antar att alla hormoner som löper amok gör en helt bananas i huvudet, eller så var det helt enkelt stressen av att ha varit tvungen att vänta en månad på att få det avklarat.
Dagen efter kände jag mig också helt fucked up.
Sedan började det långsamt släppa och det kändes som om jag långsamt började landa i mig själv igen, men det tog tid.
Jag kunde fortfarande vakna mitt i natten och känna mig stressad och ha panik bara för att komma på att det redan var över, i två månader efteråt.
Ibland vaknar jag fortfarande.