Mardi Gras

Jag tror jag har underskattat kapaciteten hos Grottans Fredagar.
Igår medan jag väntade på A spelades Hole, Danzig och sedan Sonny & Cher, i den ordningen och kombinationen. Jag har sällan varit så förvånad över spellistan. Fast det blir ju alltid kasst så fort Mytomanen ger sig på skivspelarna, för han akn verkligen inte spela skivor. Alltså, jag menar tekniskt. Han kan inte. Det är långa pauser mellan låtarna medan han letar efter nästa, hans mixar river i öronen, ugh. Sedan skickade de upp någon liten svarthårig kille i anorak som lyckads få igång dansgolvet lite mer med klassisk synthpop, lite Cure och indie.
Hela stället uppiffat med glittriga halsband i överflöd och en massa Mardi Gras-pynt. Ganska roligt att någon anstränger sig lite, faktiskt. Och ehlt chockerande att de får lov, för Leffe.
Det läskiga var dock klientelet.
När vi varit där en timme kom 2 Öl in genom dörren. Vi hälsade glatt på varandra.
Då insåg jag att han var den jag kände bäst på hela stället. Det kändes... absurdt.
2 Öl är en kille vi kallar så i brist på annat, eftersom han ofta köper 2 öl på en gång. Han började med att vara hejdlöst otrevlig mot oss när jag spelade skivor och var störig och irriterande. Han är helt verklighetsfrånvänd och antagligen alkis. Han är jämt på Grottan. Myten om honom är att han jobbat för SÄPO.
Sedan gick han över till att uttrycka gillande för musiken jag spelade och försöka stila med hur mycket obskyra Siouxie-prylar han hade, varpå jag glatt stilade tillbaka med att jag har en EP med dem från innan de döpte sig till Siouxie &The Banshees. Då växlade han upp till att hälsa snällt, önska låtar snällt, och bjuda på öl. Han är väldigt snäll. Han är bara helt sabbad.
Och det är helt absurdt att på en full Grottan så är han min närmsta bekant nu.
Var ÄR alla?

/L.

I-lands problem

Jag har sådan hårpanik.
På kvällarna sitter jag hemma och stylar mig själv för att försöka hitta något som funkar med håret som det är nu.
Jag står på desperationens brant.
Det finns tre gångbara alterantiv:
1. Extensions på ena sidan av huvudet så att håret blir långt där och jag kan tussa upp det på snedden med långa testar och små flätor a la goth stylee deluxe.
2. Klippa en frän page med lugg.
Göra något av ovanstående i kombination med nummer
3. Bli blondin. Alltså riktigt jävla kritvit blondin a la Courtney -95.

GAAAAAAAAAAAAAH!

-------------------

Jag ylade nyss ovansagda inlägg till A och sedan utspelade sig följande konversation:

L: Men jag vill ha en frisyr som gör mig SMAAAAAAAL!
A: Ja, jag vill ha sprit som gör mig intelligent.

Ridå.


/L.

Han den där Brut, han gör gott vin....

Till Konsumbloggen har någon skickat in den här svinroliga historien som jag saxat den här lilla dialogen på Systembolaget från, eftersom den bara är för bra för att vara sann:

Han: Ska vi köpa rött eller vitt?
Hon: Vitt!
Han: Aha, då ska vi se här… Frankrike, kanske?
Hon: Ja, de brukar ju göra bra viner! (härlig generalisering!)
Han: Ja, det här vinet från Riesling (uttalades dessutom felaktigt ‘Rajsling’) har jag smakat, det är gott, han Rajsling* gör alltid bra viner!

* Riesling är en druva

Men jag dör! Jag rullar mig på golvet av skratt.
antagligen för att jag är en sådan torris.
Men ändå!

/L.

Mamma behöver en drink

Vi fick nyss ett gemensamt psykbryt här hemma.
Kali lyckades krafsa upp jätteplåstret hon har på magen (eftersom hon inte kan låta bli att pilla på sina stygn) så att såret blev synligt.
Såret vi igår försökte fästa ihop med sådan där suturtejp, för att vi tyckte det... eh, glipade, lite mellan stygnen.
Nu såg det däremot ut som om det var HÅL i katten.
Och levrat blod och guck och ÄCKEL.
Inälvorna ramlar ut, katten får infektioner och dör, fan fan fan!
Det är inte något som går hem här, så vi fick panik och började ringa till djuraktuer. Vi fck en tant på tråden som nyktert konstaterade att såvida vi inte kunde "se IN i katten" (det kunde vi inte), så var det bara det yttre hudlagret som något stygn gått upp i och det kunde vi sätta en kompress över och vänta tills imorgon med, även om vi väldigt gärna fick komma och spendera en massa pengar på jourakuten och ta upp tid från någon hund som fått benet avsågat eller så.
Vid en närmare titt så såg det inte så farmlig ut, det var mest en massa levrat blod, inget hår i katten, inga tarmar som hängde ut.
Vi konstaterade att vi är totala hönsmammor och nu behöver hönsmamma ta mej fan en drink. Och lite yoga.
Damn.

/L.

Hairy

Om man söker på Ebay på "Britney Spears hair" får man upp 58 träffar och inte mindre än 20 auktioner som hävdar att just de säljer Britney Spears avrakade hår. Fem stycken hävdar att det är "DNA match" eller att man får ett "DNA cert" på att det är Brittans.

Min fråga är: vem går på sådant här?

/L.

Kattungor.

Det där som hände i onsdags, märkte ni hur jag nonchalerde det?
Jag som är kvinnan alltid med en en sur uppstötning redo på tungan för att spys ut i bloggen och så inte ett knyst om allahjärtansdagshelvetet. Blev ni inte förvånade?

Jag tänkte låta den passera obemärkt och ta itu med den ett par dagar senare.
Jag läste precis om en tjej som blivit dödstjurig för att en kille hon dejtade inte hade tid att leka på 14/2, varpå hon inte pallade vara arg utan köpte blommor och drog hem till honom för att försöka släta över bråket. Varpå han inte hade ngn present till henne och tyckte att bråket var hennes fel.
Och det tycker banne mig jag också. Jag skulle också bli skitsur och tycka att personen var helt psykotisk.
Hon listar detta som sitt hemskaste minne från sagda datum.
Alltså, när det kommer till bitterhet sitter fanimej jag på ALLA prisrosetter.
Jag firar inte allahjärtansskitdag. Jag har hatat den sedan... urminnes tider. Alla jag känner vet detta. Behövs skäl?
- Den är ful, jag gillar inte röda hjärtan
- Det är alltid skitkallt och snöigt och jävligt
- Det är alla amatörers dag, som inte kan visa kärlek på originellare sätt än att fira en särskild dag. Det finns mycket personligare sätt att visa att man är kär i någon än att ge dem blommor och choklad. Till mig skriker det bara att de inte vet vad ajg verkligen skulle upskatta. Och då uppskattar jag faktiskt riktigt mycket om dessa lama tvångsmässiga försök till känslouttryck lämnas därhär. Presenter är inte allt här i världen. Jag väntar så mycket hellre på ett mer äkta uttryck för känslorna, vilken dag det än kommer på.
En skola i Stockholm har lagt en friskvårdsdag på allahjärtanspissdag för att låta eleverna slippa rosutdelningstraumat. They're on to something, I tell you.
Jag har gjort ett aktivt försök att "fira" dagen.
I ettan på gymnasiet bestämde sig jag och min bästis N för att skicka rosor till varandra, eftersom vi var sådan misfits. Han avverkade den ena flickvännen efter den andra, så jag vet inte vad han gnölade över. Jag fick vid tidpunkten kalla handen av precis alla jag visade intresse för. ( I efterhand har jag fått reda på att en mängd människor var hemligt förälskade i mig, men det hör inte hit. Plus att hemlig förälskelse suger. VEM tjänar på det??)
Så vi gjorde en pakt att skicka varsin ros till varandra. Så att vi inte skulle bli de enda som var utan.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan skickade även en ros till en av mina vänner som jag var kär i (som var homosexuell, väldigt mycket).
På allahjärtanshelvetesdag fick alla i min klass rosor. Utom jag och den utvecklingsstörda killen. Jag skämtar inte aprilo med er. N hade glömt bort vår pakt. Och jag ska be att få tala om att det är en sak när ett ragg glömmer en, men en helt annan när ens bästa vän på jorden glömmer en.
Sedan dess har det varit strikt anti-firande på 14/2.
Jag hatar att få snittblommor, jag tycker det är tråkigt och originellt och ingen vet vilka mina enda favorit snittblommor är och då kan de lika gärna skita i det. Jag köper helst min choklad själv. Bespara mig fula röda gossehjärtan, please.
Men när jag kom hem från silversmideskursen i onsdags klockan tio på kvällen stod det två små cellofanpåsar på köksbänken.
"Men", sa jag, "har du köpt kakor? Vad fint! Varför då?"
"För att det är Alla Hjärtans Dag" sa A.
Och vad älskar jag? Jag älskar kattungor. Jag älskar den 24/7, året runt. De är snudd på det bästa jag vet.
Helt perfekt. För vad gillar jag mer än kattungor? Jag gillar folk som ser mig.

/L.

Googlingar #1

Man måste älska Statcounter.
De senaste dagarna har följande Googlingar lett hit:

* jag hatar mina grannar
* britney visar fittan
* vad heter cher
* jeltzin (obs, 2 ggr)
* han vill inte skaffa barn med mig men har två sedan tidigare
* kishti tomita naken

Kära vänner, hjärtligt välkomna!
Jag hoppas jag inte har några nakenbilder på Kishti i arkivet.

/L.

Oh Kitty!

I förra avsnittet av Girlmore Girls skapar Lorelei Asien hemma i deras villa och presenterar Japan som "The land that is ruled by Hello Kitty".
Karin ryser ofta när jag får små Hello Kitty-psykoser och minns med fasa en tjej hennes kompis dejtade som hade ALLT hemma i Hello Kitty. Hello Kitty-stekpannan var tydligen det som fick honom att inse att hon var totalpsycho och dra. Jag skulle så gärna ha en Hello Kitty-brödrost, eller en Hello Kitty-micro. Jag älskar och hatar Hello Kitty på samma gång.
Jag har köpt ett par Hello Kitty-örhängen som jag ska ha att terra Karin med de dagar hon har på sig sin blommiga kjol.
Jag hade några få Hello Kitty-sakler när jag var liten: ett syskrin, en liten plånbok, hårsnoddar och hårklämmor. Jag ville alltid ha fler saker med den söta katten, men det fanns liksom inte så mycket att få tag i, så jag fick aldrig några.
Sedan verkade Hello Kittys popularitet dö här i Sverigeoch hon sågs inte till förrän i början av 2000-talet.
I min värld är HK fortfarande förknippad med det där starka ha-begäret från när jag var liten. Jag blir helt psykotisk av Hello Kitty-saker. Jag tror det är ett lite gonomgående drag hos vuxna som gillar HK. Plötsligt är man vuxen och kan tänka sig att betala de hutlösa priser Sanrio vill ha för sina vuxenleksaker.
Min hjärna höll nästan på att explodera av lycka (och fasa) när jag hittade det härHello Kitty-brölloppet!
Hur cheesy är inte det här!
Och är inte bröllopsmusiken på sidan helt vriden? Jag tror inte japaner har någon bra uppfattning om bröllopsmarschen, för efter att ha lyssnat på den under hela skrivandet av det här inlägget börjar jag må lite illa av alla de flaska tonerna...

/L.

Notes

Inspirerad av Johannas inlägg om stavningsanarki så måste jag bara berätta om lapparna på Ica i Aspudden.
Jag älskar när folk uttrycker sig så konstigt i skrift att texten får en helt ny underliggande mening, ibland kanske inte helt önskvärd. Ses ofta i kontaktannonser. (I love you Stockholm City)
Som den just nu helt fantastiska (och lite läskiga lappen) om paret som söker "barnpassning".
De har verkligen satt situationstecken kring barnpassning, vilket ju genast får mig att undra vad de EGENTLIGEN letar efter?
Det hela blir väldigt subtilt och... lite obehagligt. Vill de egentligen att någon ska komma och byta blöjor på dem själva?
Alla lapparna med telefonnummer är bortrivna på den här.
Huah!
Det finns även en lapp från en kvinna som har en King Charles Spaniel som hon vill para med någon. "Ring om du verkar intresserad" står det.
Vilket får mig att undra, om man verkligen ÄR intresserad, ska man ringa då med?

Me loves people.

/L.

Brett, I still love.

He's coming here, my man!



Det gör mig glad. Jag har hört en del av hans sologrejer på YouTube och jag gillar det. The Tears var väldigt bra och det kändes så himla bra att veta att det fortfarande kan låta så bra.
Det här inlägget har legat och skrämlat i mitt huvud ett bra tag och nu behöver det komma ut.
Den sista Suede-skivan, "A New Morning", den var verkligen inget vidare. Mest för att den var så förbannat tråkig och sönderproducerad. Och för att jag inte kunde känna den i magen. Det var det som en gång drog mig till det här bandet, att medan en massa meningslös skit flög förbi på radion så kom det plötsligt någonting som kändes i hela kroppen, som kändes så jävla relevant att lyssna på. Det gick in i mitt hjärta, musiken och känslan i den, de där ljuden som är så unmistakeably Suede, relevansen i texterna, det gjorde mig så helt beroende av det här bandet.
Det räddade mitt liv om och om igen, det gjorde mig glad när jag var ledsen och lät mig vara ledsen när jag var ledsen och behövde får vara det. Det var som att komma hem, att hitta hem i något som jag alltid skulle kunna ta med mig.
Om ni inte har känt det för ett band har ni kanske känt det för något annat.
Så när A New Morning inte kändes i hela kroppen så var det sorgligt, men en överkomlig sorg.
Och här kommer vi till det här inläggets kärna, som jag funderat över ett bra tag.
Min passion för musik ser helt sinnessjuk ut när jag försöker skriva ner den, men så här gick det till.
Babylon Zoo ->> David Bowie ->> Suede ->> The Smiths ->> The Cure ->> Placebo->> Nine Inch Nails ->> Manic Street Preacers ->> osv osv osv
Alla de här banden har gjort verk jag tycker är mindre lyckade än andra av deras verk.
Ja, till och med David Bowie.
Men jag är ett fan. Det krävs mer än så för att få mig att tvivla, att förneka. Musik ligger mig varmt om hjärtat, det betyder mycket för mig. Ett kasst album är tråkigt, men jag börjar inte förneka min kärlek för det. Jag slutar inte vara ett fan. Det spelar ingen roll att det kommer 19-åringar och kollar på mig som om jag är en idiot och säger "Suede är väl inge iiiindie".
Så när jag läser inlägg i kompisars gästböcker där folk som brukade vara massiva Suedefans skriver "Brett kommer hit, vi måste gå och kolla, det kan ju bli precis hur dåligt som helst!" så säger jag skit på dig.
Jaha, så nu har du minsann blivit skrajsen för om det är "creddigt" att gilla den här killens musik, för att erkänna att du en gång dog för att stå längst fram? Har du glömt att du dyrkade de första tre skivorna, har du slutat gilla de skivorna nu eller skäms du bara för att du inte gillar det han gör nu?
Hur som helst så får sådant mig att surna till.
Jag har gjort skitmycket saker som folk säkert tycker är töntiga, jag har sett ut som ett ufo från Ziggy Stardusts planet, men vet ni vad? Jag skäms inte. Nej, inte för något. Inte för Babylon Zoo-skivorna, inte för strasstiaran, inte för godishalsbanden eller den lila sammeten eller nätklänningarna eller leopardstrumpbyxorna eller det lila håret. Inte ett dugg, för det var jag och det har alltid tagit mig någonstans.
Och jag skulle aldrig göra ner mig själv genom att håna det. Skoja om det, skratta åt det; visst.
Men de här killarna, jag blir så trött på dem. Det är en sådan löjlig machoton i sättet att håna det de den gång gillade.
Jag vet inte varför de gör det.
Man kan bli likgiltig för musik man en gång gillade.
Jag tycker bara det verkar ovanligt att folk gör en kovändning och börjar direkt ogilla sina gamla idoler på det här sättet. Känns på något sätt lite osunt. Hobbypsykologen i mig vill gärna få det till att de känner sig svikna av/besvikna på sin idol och att hånet är en motreaktion.

Jag däremot, jag vägrar växa upp. Jag ger inte upp.
Ja, jag stod längst fram på The Tears på Hultsfred och det var SVINBRA, ni fattar inte.
Jag och Johanna åkte till London inför tio-årsjubileet och såg konserterna med de två första skivorna på Institute of Contemporary Arts och det var helt perfekt, magiskt.
När vi sprang längs gatan utanför hand i hand på väg dit, i läderjackor och klackskor, och hörde hur introt till Introducing The Band började och rungade genom hela byggnaden kändes allt precis som i Love & Poison videon.
Det blir inte bättre än så.

You can live in denial but I'm gonna live in my dream.

/L.

Slöseri med radiovågor

I bävan har jag och Karin suttit vid radion i affären och undrat varför ingen Annika Lantz hörts. P1 har ju hotat med hennes talkshow. Istället har skapliga Lindå hörts. Visst, inte lika bra som Gender, men okej. Genusanalyser av samhället är tydligen helt ute.
Men den här veckan besannades vår fruktan. Nu blir det Annika Lantz en timme varje dag måndag till torsdag.
Vi talar alltså om kvinnan som i sin talkshow "I Afton Lantz" spenderade mycket tid med att skoja med Kofi Annan om hans namn. Ja för det låter ju som coffee. Haha hoho.
Igår tänkte vi att okej, fine vi ger henne en chans. Vi hatar henne och hennes uppfattning om humor, men okej, folk gillar henne av någon anledning så låt skiten stå på.
Hon öppnar med att konstatera att gud så jobbigt, de skjuter på varandra i Irak innan hon fått morgonkaffe. Hur i all världen ska hon kunna ta rutiga kokbokens sconesrecept på allvar när folk redan börjat skjuta? Borde man inte införa någonslags gräns för hur dags på dagen man får börja skjuta på varandra?
Karin och jag bara stirrar på varandra i vantro.
Annika ojar sig lite till.
Sedan stänger jag av radion och slår på Billie Holiday på min Ipod.
Jag tycker man kan skämta om mycket.
Johanna och jag skämtar ofta om våra döda föräldrar. Hur praktiskt det t ex vore om de vore kremerade, då kunde vi ta med oss urnorna på restaurang när vi fyller år. Jag och mina bekanta drar ständigt nazistskämt. Nazister har potential att vara precis hur roliga som helst. Alex brukar säga att om man ine kan skämta om något, hur kan man då ta det på riktigt blodigt allvar? Jag håller helt med.
Det finns säkert någon där ute som kan skämta om världens oroshärdar, som besitter den talangen och får det att kännas helgjutet.
Annika Lantz gör det dock inte.
Jag är ledsen om jag låter helt rabiat, men jag har inte lust att lyssna på en vit, priviligerad kvinna som sitter i svensk radio och gnäller på ett jävligt bortskämt sätt om hur hon inte kan njuta av sin latte eftersom barn dör i Irak. Stackars henne!
Var är det roligt?
Var är det stor humor?
För jag hittade ingen punchline.

Så nu är det Billie Holiday varje dag i en timme.

/L.

*hjärnblödning*

Har inte lyssnat på radion på hela dagen men när jag fick höra att en rektor försöker skylla sexuella trakaserier på skolflickor var jag tvungen att sätta mig och researcha lite.
Och det är sant.
Den här idioten, som även lystrar till namnet Ingwar Blomster försöker på allvar övertyga oss om att det är flickornas eget fel att killarna trakasserar dem.
"...pojkar inte vet var gränsen går om flickorna t ex har utmanande kläder på sig, och att tjejerna därmed får skylla sig själva."
Då kanske ni skulle göra något åt det problemet?
Typ uppmärksamma föräldrarna på att deras söner beter sig och kräva att problemet åtgärdas. Och hjälpa tjejerna att polisanmäla. alltid, alltid polisanmäla.
Vad jag önskar att jag hade polisanmält när jag hör sådant här, att någon hade hjälpt mig att inse att jag kunde det.

Godammit, jag blir så trött på att det fortfarande finns en massa människor där ute som tycker att kvinnor alltid måste ta ansvar för mäns sexualitet. Om de är sådana monster och inte pallar se en urringning eller en högklackad sko utan att gå bärsärk, varför får de ens gå lösa? Jag fattar inte att problemet alltid måste hamna hos kvinnorna, det är minsann de som provocerar fram trakasserierna och våldtäkterna och misshandlen.

Jag undrar hur föräldrarna till de här killarna tänker? Eller rektorn?
Det finns ett enkelt sätt att mäta om det som händer är okej på, om det du gör är schysst.
Skulle du vilja att det hände någon du älskar? Din syster, dotter, mor, fru? Att de blev kallade hora, att någon bröt sig in på toaletten när de var där eller tafsade på dem? Skulle du kunna tänka dig att försvara förövarens beteende med att din syster, dotter, mor eller fru hade för urringad top eller kort kjol och därmed tycka att de fick skylla sig själv?

Nej, just det.

/L.

Vet McDreamy

Min katt ska till vetrinären.
Det här är min vetrinär.










Jag skojar inte, det här är verkligen en riktig bild på min riktiga vetrinär.
Han påminner lite om Doktor Luka Kovac i Cityakuten.
Jag går gärna till vetriänären!

/L.

Who is Leica 2?

För ett par dagar sedan hittade jag den här Luftwaffe Leican i en butik på internet.



Jag tyckte den var väldigt intressant, men den såg inte ut som en Leica, vilket gjorde mig lite fundersam. De har haft i princip samma standardelement i sina kameror sedan de började tillverkas: krom, svart vulkanit, optik från Leitz.
Jag reagerade även på priset, som låg under 2000 kronor.
En ny Leica kan lätt kosta över 30 000 kronor. En begagnad är ju givetvis oftast billigare, men de kommer aldrig ner så lågt, om det inte är en oinvigd som säljer den på loppis. Till och med en trasig eller defekt Leica är värd mer.
Och av de Leicor som delades ut till Luftwaffe finns ungefär 10 000 till försäljning och i omlopp. De torde betinga höga priser som samlarobjekt.
Så jag Googlade lite och det.
Den här kameran är beskriven som en "Leica 2" och en "rysk kopia".
Nu skulle man ju kunna tro att det betyder att de är tillverkade av ryssarna efter kriget i kapade Leica-fabriker och isåfall kunde det ju vara en äkta Leica med falsk Luftwaffe gravyr.
Så är icke fallet. I Ryssland är det en stor industri att leta rätt på gamla fungerande kameror av inte så eftertraktade märken men med en form i princip identisk till Leican, men med ganska dålig optik, och göra om dem till falska Leicor, med hjälp av skicklig gravyr, strukturfärg etc. Ofta graveras linsen med ett falskt Leitz Elmar.
De är ofta sanslöst välgjorda.
Den här ryska kopian i guld och svart, det är inte en Leica och den har aldrig haft med Luftwaffe att göra, det kan jag garantera. Ingen Leicakamera har någonsin lämnat en fabrik med det här utseendet.
Såg bilder där på baksidor på falska Leicor där man kan se att kameran tar mellanformatsfilm.
Jag är 99.9 % säker på att Leica aldrig gjort något annat än småbildskameror.
Det tråkiga är att när man hittar dem på Ebay och andra ställen så står de visserligen uppskrivna som kopior, men ingen förklarar utförligt vad det betyder.
Det betyder i det här fallet inte att du får en kamera som någon har tillverkat för att vara lika bra som en Leica men kanske med lite lågbudget material och ett annat namn. Kanske är de tillverkade i Leicas fabriker inte inte av företaget Leica. Som med alla skor och väskor som Kamorran i Italien säljer: de är tillverkade av Gucci, men de säljs av Kamorran som äkta kopir billigare. Du får en bra kamera, men du får inte namnet, märket och allt vad det innebär.
I det här fallet får du en dålig kamera som något har målat om, graverat och säljer dyrt.
Och i mina ögon är det inte en kopia, för en kopia är antingen en replika som inte går att använda eller så strävar den efter att kopiera originalet i effekt och eventuellt utseende.
Det här är ju bara simpla förfalskningar.
Som tur är verkar de hyfsat lätta att upptäcka.

/L.

Engrish.com, I love you

I die, I die....

/L.

Hitler was my gymteacher.

På tal om Victors text kände jag mig manad att själv skriva något om den hatade skolgympan.
Jag tyckte skolgympa var helt okej under låg- och mellanstadiet. På lågstadiet spelade vi alltid brännboll eller fotboll ute, för vi hade ingen gympasal. På vintern promenerade vi.
På Mellanstadiet var det också mycket lek, lite friidrott, prova på redskapen och ett skolmaraton på våren. Jag var skitbra på volleyboll och red varje helg.
Mardrömmen började på högstadiet.
För det första detta hemska att få betyg i ett ämnde som handlade om kroppens fysiska prestationer. Ångesttrycket över bröstet.
Dock var jag tillräckligt rädd för vår från ett tidigare liv som nazitysk lägervakt återfödda Gympa-Lotta för att bara skolka en gång på tre år. Straffskalan för skolk från eller försening till gymnastiken var i enlighet med "3 strikes, you're out"-modellen och innebar en eftermiddags obetalt arbete på skolans fritids/förskola.
Plötsligt hade vi separat gympa, vilket jag egenltigen inte kan säga så mycket om, men vi fick göra extremt könsuppdelade och förhatliga saker som att

- Lära oss dansa under tortyrliknande omständigheter: läraren hade ett headset kopplat till speakersystemet och kommenterade varje fel. "Jaha ja, nu blev Liza över igen, kan ingen dansa med Liza i 9B? Jasså har du stukat foten IGEN, Andersson? Hördu Benjamin, VEM är det som för egentligen?"

- Dansa countrylinedancing på ena halvan av fotbollsplanen, medan killarna spelade bandy/fotboll på andra sidan. Förnedrande deluxe.

- Leka dumma bollekar/ringlekar på ena halvan av fotbollsplanen, där alla ska stå på ett led med benen isär och rulla en boll till siste man... ja, jag vet, helt perverst och sjukt. Medan killarna spelade fotboll/bandy på andra halvan planen.

- Laglekar där lagen inte lottas och jag alltid blev vald sist.

- Springa Rundan på under 10 minuter. Alla försök under tio minuter underkändes.

Gud som jag hatade gymnastiken.
Jag fick alltid kassa betyg och var alltid bland de sämsta på det mesta, särskilt på att stå i någonslags mål eller springa långa sträckor. Jag hade inte motivationen att försvara en nätkasse med risk för rapp över smalbenen av Terese-som-hatar-migs bandyklubba.
Jag kunde hoppa långt och högt. Det var allt. Annars var jag värdelös i lärarens ögon och fick betyg därefter.
Jag gav upp ganska snart och anlade en totalt likgiltig attityd gentemot läraren. Så länge jag gick på lektionerna och "gjorde ett försök" så kunde hon inte ge mig IG.
"ANDERSSON, det tar inte 20 minuter att springa Rundan!!"
Nej, kärring, men det tar det att gå den i maklig takt.
"ANDERSSON, du måste ta emot passningen!"
Nej kärring, det måste jag inte, jag kan faktiskt bara stå här och låta alla springa omkring och låtsas att de bryr sig.
"ANDERSSON, du har inte mens IGEN!"
Tonårsflickor i puberteten kan faktiskt ha en väldigt oregelbunden menscykel.
Det blev inte bättre av att jag var mobbad och det alltid hände något jävligt och gymnastiken var ett sådant utmärkt forum för att komma undan med det. För att stå bakom någon på Aerobispasset och visa "gud vad du är äcklig" eller duscha deras skor eller ställa pinsamma kränkande frågor i omklädningsrummet där ingen lärare hör och ser.

Jag var på inget sätt helt anti-sportslig, jag red som sagt varje helg och gick och simmade en del på fritiden.
Men gymnastikens form och betygspress var bara helt förlamande.
Så i teorin så är det ju väldigt tråkigt om barn inte rör på sig, men skolgympan är ju knappast entusiasmerande när det gäller att väcka ett intresse för sport. Varför inte bara skita i det här med gympalärare och gympasalar och utarbeta något slags system där eleverna ska träna någonstans några timmar i veckan? Pengarna från gympasalar/redskap/gympafascistlärare kunde spenderas på att alla elever får ett träningskort som berättigar dem till 2-3 timmars träning på någon kommunal träningslokal och som ska användas upp och stämplas av personal på stället. Då kanske de kan välja träningsgrenar de är intresserade av och som får dem att vilja sporta. Det måste ju vara bättre för folkhälsan i längden, än att alla landets indietjejer spenderar gymnastiktimmarna på bänken med "stukad fot".
Gymnastiken måste inte vara ett koncentrationsläger.

/L.

Immaculate conception

Det finns två kameror jag alltid åtrått, sedan mina första möten med dem.
Den ena är en Hasselbladare. Så när Mamma dog köpte jag en Hasselbladare på auktion för ett vrakpris, eftersom jag alltid velat ha en och behövde lite tröst.

Men jag har alltid velat ha en Leica.
Min allra första kamera var en gammal Canon, minns inte ens vad det var för modell, helt mekanisk. Den var farfars gamla och mycket nyckfull. Jag hade den i ungefär 2 år innan den la av helt. Sedan fick jag en systemkamera av Pappa, en Nikon. Sommaren inna ettan på gymnasiet fick skaffade han mig en praktikplats hos en bekant som var fotograf. Han använde bara analoga kameror och underströk verkligen det viktiga i att lära sig dels att använda en systemkamera och dels att ägna sig åt mörkrumsarbete för att förstå tekniken och vad som är möjligt att göra.
Massvis med fotografer kom upp med jobb och bad att få "den skuggan skarpare, men mjukare ljus i ansiktet" och Percy försökte förklara att det var något som var svårt att ordna i efterhand, det borde kunden ha tänkt på vid fotograferingen. Vilket han givetvis inte hade, eftersom han var en plågad konstnär som bara knäppte på utan att fundra över sådana detaljer.
Naturligtvis ordnade Percy alltid allt, eftersom han var ett ess på svartvitt.
Och jag kunde inte ha haft en bättre lärare.
Han var sträng. Och torr. Och utan humor. Och jättejättesnäll och fruktansvärt duktig.
Och han hade en Hasselbladare och en Leica som han lät mig använda i studion. De var helt underbara.
Jag tror Percy har något att göra med min tröghet vad det gällde att börja använda en digital kamera. Pappa tjatade om att jag skulle använda en digital, men jag spjärnade emot in i det längsta.
Och nu älskar jag naturligtvis min Nikon D-70s som jag fick av Pappa förra julen.

Drömmen har alltid varit en klassisk Leica M-7, tills det visade sig att de nu gör en M-8 som är i digital. Nu behöver jag ju inte en till bra digitalkamera som är står, även om Leican givetvis är mycket mindre, dessutom inte till det sanslösa pris den betingar.
Men!



Enter Leica D-Lux!
Pyttesmå och i aluminium istället för titan!
Visst har jag alltid velat ha en analog småbilds-Leica, men när jag ser den här bara smälter mitt hjärta.
Den är så perfekt. Den ser ut som en "riktig" Leica, svart, silver, 50-tals retrokänsla. Den är i praktiskt handväskeformat och digital. För även om jag gärna vill ha en kamera att få ner i handväskan så är en skräpkamera inget för mig. Jag skulle bara störa mig och jag köper hellre en dyr liten kamera som är välförsäkrad än kastar bort 500 spänn på något som inte kommer att tillfredställa mig. Nåja, den var faktiskt helt överkomlig i priset.
Verkar det inte som den perfekta kombinationen?
Åh Lilla d-lux, kom till mamma....

/L.

Abort, it's OK!

Nu har jag suttit och klämt på en grej i ett par dagar och jag får den inte ur huvudet.
Jag är, som ni alla vet, ett hängivet fan av Ring P1, detta fantastiska program dit allsköns miffon ringer och raljerar om ditten och datten.
Ibland ringer även en och annan otroligt intelligent och intressant människa dit. Just denna vecka har Stina Lundberg Dabrowski varit programledare och jag hatar verkligen henne, innan denna dag av lite luddiga skäl. Jag gillar inte hennes programledarstil, var hon än håller hus.
Den senaste veckan har en av debatterna handlat om aborter och dess vara eller icke vara och attityderna till abort osv. Den coolaste personen som ringde in var en 74-årig mormor som talade sig varm för dagen-efter-piller.
Den näst coolaste personen som ringde in var en kvinna som hade jobbat på en abortklinik. Hon berättade att det föga förvånande är så att många kvinnor inte mår dåligt av att göra abort, många är tvärtom väldigt lättade över att få göra ingreppet, vissa till och med glada. Hör och häpna. Inte så att hon påstod att kvinnor stod i långa skrattande köer till abortklinikerna, men att många ändå var nöjda med sitt beslut och inte kände en fruktansvärd ångest.
Den allmänna attityden i samhället är ju att gör man abort, då är det synd om en. Stackars dig! Man kommer att må dåligt, det kommer att vara jobbigt, det är ett hemskt, emotionellt beslut. Att göra abort är deprimerande och tungt och svårt.
Och det är det säkert en del av gångerna, i en del av fallen. Men det finns också fall där det är ett lätt beslut och en lättnad att få göra ingreppet. Ingreppet är valbart och jag tycker inte att det är vidare märkligt att en massa människor som väljer ett medicinskt ingrepp för att lösa något som för dem är ett problem är nöjda med sitt beslut, även om det inte är roligt att behöva ingreppet över huvudtaget.
Nu kommer Linda Skugge att skriva en arg krönika riktad till mig om att ett barn aldrig är ett problem utan en gåva. Men ett potentiellt barn kan faktiskt vara ett problem. Eller en gåva. Det beror sig lite på personen och tillfället.
Vidare tar kvinnan upp att statistiken säger att det utförs 30.000 aborter i Sverige varje år. (Jag har visserligen inte kollat siffran, men den är inte jätterelevant för diskussionen, vilket senare visas). Det är inte mycket på 9 miljoner människor. Det ger oss lite perspektiv på hur bra svenskar ändå är på att skydda sig.
När kvinnan konstaterat allt det här säger Stina att ja, det här är ju bra alltihop, men det betyder väl ändå inte att vi bara för den sakens skull ska lägga oss till med en "låt-gå-attityd" till aborter.

Konstpaus, medan mitt huvud tryckkokar och exploderar.

Jo, Stina, det gör det. Jo Stina, vi ska visst ha en "låt-gå-attityd" till aborter i Sverige av ett enda enkelt skäl. Det är lagligt och valbart. P-piller skyddar bara till 96 %, kondomer kan gå sönder, shit happens. Vi ska låta de som hamnar i de här situationerna själva bestämma hur de vill gå vidare utan att moralisera över dem eller stigmatisera dem.
Vi ska låta kvinnor får göra valet abort och låta dem vara nöjda med det valet.
Och vi ska inte moralisera över det i ett radioprogram där vi har rollen av att försöka leda diskussioner och se till att folk inte tappar tråden eller blir långrandiga.
Det här fick mig bara att ogilla Stina ännu mer.

/L.

Melodifestivalen, deltävling 1

Elin Lanto – Money: Någon har ett Paris Hilton-komplex, och det är aldrig bra i musiksammanhang. Jag tyckte låten var tråkig. Den liksom bara.... malde på. Det var lite klent med dynamik i den. Snark. Gick till andra chansen, hoppas den inte går vidare därifrån.

Anderson & Gibson – Anything but you: Söt och sextiotalsaktig, men vilket sömnpiller. Och vad var dealen med den rosa korsetten? Den kändes helt malplacerad. Det kändes lite som om hon tänkte "Någon gång i mitt liv ska jag ha en rosa korsett, och det är bäst att göra det NU, på tv, för man vet aldrig när det blir ute med korsett eller man får tillfälle igen!"

Anna Book – Samba Sambero: Fet schlager! (no pun intended) Vet inte om låten kändes så mycket samba, men jag tror att den har en bra chans! Fast Annas armgester känns jävligt Kicki D, inte så hett... Eller Kicki D är ju grym, men jag vill inte byta dansmoves med henne. Jag gillar dessutom klänningen asmycket, med det svarta traset som hänger från axlarna. Kul att den gick vidare. Och jag gillar Tomas G:son. Han ser alltid så knäpp ut. Plus att jag har tvingat Alex att klä ut sig till honom på en schlagerhappening en gång. Han hade blommig kimono och långt pärlhalsband och läppglans. Mwahaha.

Addis Black Widow – Clubbin: Jag har aldrig hört nåt värre, vad hände med medhörningen?? Ingen av dem tog en enda okej ton genom hela låten. Jag satt och rös. Annars kändes låten mest fel för tillfället. Man måste kunna nynna låten om den ska till ESC.

Andreas Lundstedt – Move: Dansig. Lite väl mycket tretton-på-dussinet-låt, men helt okej. Om TipTop fortfarande hade funnits hade den gått varm där i somras. Lite tråkigt att den inte gick vidare.

Tommy Nilsson – Jag tror på människan: Min första impuls var "åh nej, ge mig öronpropparna, nu blir det pinsamt" och så fort den var över kände jag "okej, men det här var ju inte så plågsamt alls, det kunde ju ha varit MYCKET värrre". Texten var inte fullt så pinsam som man kanske kunde ha väntat sig, men rätt cheesy. Karln kan ju sjunga och låten gick vidare. Fast jag tror inte att ballader vinner ESC just nu.

Sofia – Hypnotized: Nej. Nejnejnej. Mina ögon och ögon gråter blod. Och Kristian, den färgen heter inte limegrönt. Den heter neongrönt och är helt ofärlåtlig. Jag är helt fascinerad över att en klänning kan vara både alldeles för "vågad" och tantig på ett jävligt frumpy sätt, samtidigt.

Uno & Irma – God Morgon: Jag känner nittotalet rusa mot mig i raketfart. Den här låten hade varit en sådan dunderhit nånstans där i mitten av smeten när det var inne med ringblommor och solrosor i håret. Jag hatar Uno. Det enda försonande är att den fick mig att tänka en liten smula på Pontus och Amerikanerna. Tyvärr känns det även som om den skulle kunna hamna på Lasse Winnerbäcks nästa skiva. Vi får skylla på Staffan Hellstrand.

Kristian Luuk: Han är inte rolig. Ta bort. Ge oss Lena PH tillbaka. Jag minns "Boforsaffären" och "Bröstchocken" med saknad...

Pausunderhållningen: Tråååkig. Dålig. Ta bort. Snark. Jag hatade den skånska "14-åringen" och den lilla pjäsen, schlagermedlyt, den sög. Man kan göra bra medlyn. Den här var inte ett bra medley. Har Luuk fått bestämma över underhållningen?

/L.

1989, revival.

Precis nu börjar Melodifestivalen. Och Yours Truly kommer naturligtvis att recenssera och rapportera.
Men med tanke på årets startfält behövs en liten tillbakablick.
1989 tävlade Tommy Nilsson och vann med låten "En Dag"
Jag var sju år och hade en jättecrush på honom.
Jag klippte ut bilder på honom i mammas Svensk Damtidning.
I år tävlar han igen.
Fast med tanke på hans äktenskap med Malin Berghagen och allmänna pinsamheter på senare år så vrider jag mig lite i plågor inför det här.
Det kommer ju att suga.
Och han borde klippa sig.

/L.

Hemma, #4

Alex: NEJ, gå _ner_ från TV-spelet Filip!!* ... eller, Sabbat**, menar jag.

Ridå.


*Filip är Alex lillebror
** Sabbat är vår katt